Maj

Nybörjarspalten – Maj

Av Curt Augustsson

Ja så är vi framme i maj, men i skrivande stund är det fortfarande mars. Hos mig var bina ute på rensningsflykt i mitten på februari. Bottnarna är rengjorda och av mängden vaxsmulor, dvs det täckvax på fodret som bina gnager av, så verkar det ha varit en lugn vinter.

I kupan

I maj har naturen öppnat skafferiet för bina. Vanligtvis sätter jag på första skattlådan i början av denna månad. Är samhället starkt så är det normalt inga bekymmer med detta. Svaga däremot kan få besvär med värmehållningen. Den som känner sig osäker kan lägga ett tidningspapper mellan skattlådan och yngelrummet. När bina behöver plats gnager dom hål på papperet. En detalj som är värd att ta upp är det här med spärrgaller under skattlådan. Många garvade biodlare tycker att spärrgaller är onödigt. Det utgör en honungsbroms säger de. Det finns emellertid inte någon forskning som visar att detta är sant. Spärrgallret har så många fördelar att åtminstone alla nybörjare bör använda det. Bland fördelarna kan nämnas: Det är lättare att hitta drottningen, man behöver inte leta svärmceller i skattlådorna, vid honungsskörden är det lätt att få skattlådorna tömda på bin. Finns det yngel bland honungsramarna, så lämnar inte bina dessa.
Skulle man trots allt vilja försöka utan spärrgaller, så är knepet att sätta på första skattlådan i precis rätt tid. Denna tidpunkt är när ett kraftigt drag börjar. Skattlådan fylls då snabbt och utgör en spärr för drottningen. Missar man är risken stor att yngelklotet blir utspritt.
Vanligtvis sätter man utbyggda ramar i första skattlådan. Den som just skaffat bin har naturligtvis inga sådana utan använder mellanväggar. Så länge draget pågår bygger bina celler. Det är naturligt och skapar harmoni i samhället. Mitt första samhälle inhandlades i maj 1983. Det satt på 10 lågnormal ramar. När säsongen var slut hade det byggt 50 ramar och lämnat över 100 kg honung. Man säger att det kostar honung att bygga vax, men det undrar jag om det gör. Om samhället inte ges möjlighet att bygga, skapas som sagt disharmoni. Min uppfattning är att ett sådant samhälle samlar sämre.
Som biodlare kan man göra en del som underlättar för bina. Att yngelrummen är isolerade är kanske självklart, men det kan finnas goda skäl att även isolera skattlådorna. Själv använder jag ramar av polystyren som träs utanpå skattlådorna. Isoleringen skyddar både mot värme och kyla. Ett jämt inomhusklimat underlättar torkningen av den indragna nektarn. Vidare skall man se till att bina har en bra landningsbräda när dom kommer hem med full last. Ett bi har svårt för att landa på en vågrät yta. En lämplig vinkel är ca 45 graders lutning. Flyghålet skall vara väl tilltaget, dels för att undvika trängsel dels för att underlätta för fläktbina att ventilera ut vattenånga från nektarn. På en uppstaplingskupa kan flyghålet vara lika brett som yngelrummet, och gärna 20 mm högt.
I förra numret tog jag upp binas näringsbehov, denna gången tänker jag skriva lite om biväxter och lite om svärmning. Om bina svärmar så blir det väl inte förrän tidigast i slutet av juni ,men det kan ju vara bra att vara påläst.

Biväxter

Binas historia är ungefär lika gammal som de blommande växternas. Det vi i dagligt tal kallar biväxter är sådana blommande växter som har särskilt stor betydelse för bisamhället och för honungsskörden. Pollinerande insekter besöker alla blommor som har något att erbjuda. Någon har sagt följande tänkvärda: Om de pollinerande insekterna skulle försvinna från jorden, då skulle större delen av växtligheten försvinna och därmed förutsättningarna för ett ekologiskt system. Om människan skulle försvinna, skulle detta inte märkas.

Det är inte möjligt att i den här spalten räkna upp alla biväxter, och det kanske inte är så rolig läsning heller. Jag nöjer mig med några få som har stor betydelse.
För att börja från början, så är det vårens växter som bestämmer utvecklingen hos bisamhället. De utan jämförelse viktigaste blommorna på våren hör till släktet Salix, dvs. videarterna. Det finns ett trettiotal arter av vide. Den mest betydelsefulla är sälgen (Salix caprea). Sälgen är tvåbyggare, vilket betyder att han- och honblommor sitter på olika träd. De stora gula blommorna är hanblommor. De lämnar stora mängder pollen. Detta pollen har en mycket hög proteinhalt. Den kan uppgå till 50%. Både han- och honblommor lämnar nektar med relativt låg sockerhalt. Man kan faktiskt säga att antalet sälgar, bestämmer hur många bisamhällen ett område kan hysa. Det är sällan biodlaren får känna smaken på sälghonung, eftersom det mesta går åt för samhällets uppbyggnad. Att få sitta under en blommande sälg en ljummen vårdag, och höra hur luften formligen vibrerar av tusentals bin, det hör till livets höjdpunkter. Tänk på sälgens värde innan du frestas att ta till röjsågen.

Förr sade man, att om bina klarat sig fram till dess att vitsipporna stod i blom, var det ingen risk för svält. Detta är kanske en sanning med modifikation. Vitsippan producerar ingen nektar alls, men tack vare att det finns så många blommor, kan det bli en hel del pollen. Ett bi måste dock besöka bortåt 150 vitsippor för att få ihop två pollenklumpar.
En annan blomma, vilken trädgårdsägare avskyr men som biodlare älskar, är den vackra maskrosen. Det finns mer än 400 olika arter, men den som vi tänker på normalt är ogräsmaskrosen Taraxacum vulgare. Maskrosen är leverantör av både nektar och pollen.

Blomman är bara tillgänglig för bina på förmiddagen, sedan slår den ihop blomkorgen. Nu när stora arealer ligger obrukade, kan faktiskt maskrosen ge ett honungsöverskott. Blommorna är så rika på nektar, att man till och med kan sätta vin på dem. Det vetenskapliga namnet Taraxacum kommer från grekiskans taraxis som är namnet på en orientalisk ögonsjukdom mot vilken maskrosen ansågs vara ett botemedel. Kraften mot ögonåkommor ansågs vara så stark att det räckte att bära maskrosrot i ett band om halsen för att bota rinnande ögon. En kvinna fick i så fall inte bara klara och friska ögon, utan hon blev också oemotståndlig för männen.

Efter maskrosen kommer många blommor. Bina är mycket ekonomiska av sig och väljer alltid det som ger mest utbyte till minsta möjliga insats. Många blommor på en och samma växt kan vara lika bra som enstaka blommor med mycket hög sockerhalt i nektarn. Vitklöver och rödklöver är bra exempel på växter med många blommor. Ett blomhuvud på vitklöver, består av upptill 80 blommor som alla producerar nektar och pollen.

Sockerhalten i vitklöverns nektar ligger runt 40%, medan rödklövernektar stannar vid ca 35%. Å andra sidan producerar rödklöver mer nektar per blomma, så det jämnar ut sig. Rödklöverblomman har, tack vare en sammanväxning av kronblad och ståndarrör. en lång sk. kronpip. Längden på pipen kan vara ungefär 10 mm, varför bina med sin 6 mm långa tunga har vissa problem att nå nektarn. Nektarproduktionen är emellertid så stor att den kan stå flera millimeter upp i röret, och på så vis kan biet nå en del. Humlor har en betydligt längre tunga än bina, och kan lätt nå ända ner i botten. Men humlorna lär sig snart att det snabbaste sättet att nå nektarn, är att bita hål i kronpips basen. Detta hål utnyttjar även bina. En sådan genväg till nektarn går naturligtvis ut över pollineringen.
Innan vi avslutar biväxterna, skall vi se på den växt som kanske ger det största honungsutbytet i skogslandskapen, nämligen vildhallon.

Hallon blommar först andra året. Efter det att busken burit frukt dör den. Varje blomma har ett stort antal ståndarknappar, och levererar en stor mängd pollen under ca 1, 5 dygn. När det gäller nektar, så utsöndras denna i stort sett kontinuerligt under 48 timmar. Hallondraget varar alltså hela dagen om temperaturen tillåter. En hallonblomma lämnar ca 11 mg socker. Omräknat till en burk honung på 700 gram, betyder det att 50000 blommor lämnat nektar till samhället. Ett bra samhälle i en trakt med hallon, kan ge ett överskott på omkring 40 kg, vilket är skörden från nästan 3 miljoner hallonblommor.
Här lämnar vi biväxterna och övergår till nästa månadstema, nämligen svärmningen.

Svärmningens orsaker

Jag tror att de flesta människor vid något tillfälle har sett en bisvärm. Det är en fantastisk naturupplevelse att se kanske 20000 bin, sittande i en stor klase. Men hur går det till, och varför svärmar bina? Som alla vet vid det här laget, sker befruktningen av drottningen högt uppe i luften. När detta är klart kan drottningen producera ägg i flera år, och ge upphov till nya individer. Men som jag skrev i någon av de första artiklarna, kan man betrakta hela bisamhället som en individ. Individen bisamhället fortplantar, eller med ett bättre ord, förmerar sig genom delning.

En annan insekt som använder samma teknik är myran, som förövrigt är släkt med bina (gaddsteklar). Själva skeendet kallas för svärmning. Exakt vad som utlöser driften att svärma är inte vetenskapligt fastlagt. En teori, som jag ansluter mig till, skall jag försöka beskriva. När bisamhället startar sin utveckling på våren, kommer en del av de sk. vinterbina att utveckla sina fodersaftkörtlar. Detta är en förutsättning för att de nykläckta larverna skall få mat. Så småningom kryper dom första bina ur sina celler. När dessa bin är sex dagar gamla producerar dom fodersaft och blir ambin. Efterhand så dör dom gamla vinterbina men samhället fortsätter att växa. Som alla mins så lägger drottningen 2-3000 ägg per dygn.

Varje ambi kan mata två till tre larver. Detta leder som alla förstår till ett stadium då det finns för många ambin i förhållande till larver att mata. Plötsligt innehåller samhället en massa ungbin som är mer eller mindre sysslolösa. Detta verkar som en signal för svärmning. Man säger att det är viktigt att drottningen har plats för äggläggning. Självklart är det så, annars infinner sig obalansen tidigare. Förr i tiden var det viktigt att bina svärmade, det var så man fick fler samhällen. Ett gammalt talesätt var att en svärm före midsommar var lika mycket värd som ett lass hö. I dag inriktas biodlingen på att förhindra svärmning och på så sätt ge större honungsskörd.

Svärmningens förlopp

När bina kommit i svärmstämning, dvs. när någon faktor utlöst beslutet att dela sig, måste de först och främst sörja för modersamhällets fortlevnad. Detta gör de genom att bygga drottningceller. Ofta ganska många. Drottningen lägger ägg i dessa, och bina matar larverna med det speciella drottningfodret. Nästa sak som sker är att drottningen slutar lägga ägg. Hon måste banta för att bli flygduglig. Nu sitter samhället i stort sett sysslolöst fram till dess att drottningcellerna täcks på nionde dygnet. När svärmningen sammanfaller med en dragperiod, går biodlaren alltså miste om en hel del honung.

Täckningen av den första drottningcellen utlöser svärmningen. Om vädret är lämpligt, flyger ungefär hälften av samhället ut med blixtens hastighet. Innan de flyger ut har de fyllt sina honungsblåsor med färdmat för att få en snabbstart av det nya samhället. Drottningen lämnar kupan bland de sista. Några bin hittar en lämplig gren eller dylikt, och sätter sig där som ett litet klot. Drottningen ansluter sig till klotet, och snart har alla svärmbin samlats på samma ställe. Nu ser man den typiska bisvärmen, med alla bina i en stor klase. När svärmen sitter lugnt, flyger ett antal spejarbin ut för att finna en ny bostad. Ofta har dessa spejare varit ute flera dagar före svärmningen och sonderat terrängen.

Ihåliga träd, skorstenar eller andra utrymmen undersöks. Platser där bin bott tidigare, är särskilt attraktiva. Efter hand kommer spejarbina tillbaka till svärmen. Det bi som hittat den bästa bostaden, lyckas alltid övertyga de andra om detta. Även här är det dansen som är språket. Finns det tveksamhet om bostadens förträfflighet, flyger flera bin iväg för att undersöka saken. Är allt i sin ordning flyger svärmen dit och etablerar sig. Redan efter någon timma är de första vaxcellerna byggda, och drottningen börjar sin äggläggning.
I modersamhället går livet vidare. När den första ungdrottningen krupit ur sin cell, biter bina sönder de överflödiga och dödar drottningarna där. Detta förutsatt att bina fått nog av svärmning. Det händer att den först utkrupna drottningen ger sig ut med en andrasvärm. Den drottning som blir kvar flyger ut och parar sig. Därmed är cirkeln sluten.

Jag önskar alla biodlare ett gott drag, glöm inte att sätta på skattlådor så snart sista lådan är halvbesatt. Nästa gång skall vi se hur man undviker svärmar.