De lefvande djuren på jorden

Home / Bin & Biodling / Artiklar / Övrigt / De lefvande djuren på jorden

Populära skildringar från lifvet i naturen under medverkan af framstående zoologer utgifna af Charles J. Cornish

Tryckt hos Amst. Boek- en Steendrukkerij, V/H. Ellerman, Harms & Co. Amsterdam 1903.


Om honungsbiet kan man läsa följande:

Det tama honungsbiet har alltid kunnat glädja sig åt liflig uppmärksamhet från människornas sida både på grund af de värdefulla produkter, honung och vax, man får af dem, som af deras i så många fall intressanta vanor. De är troligen mindre intelligenta än myrorna, men då de äro betydligt större och alla de fullväxta individerna äro vingade och därför lättare att observera, äro de väl kända af hvar man, i synnerhet som de sedan årtusenden tillbaka hållits som nyttiga husdjur.

Honungsbien lefva i talrika samhällen, hvilka i vilda tillståndet träffas i ihåliga träd eller klippskrefvor, där de bygga upp sina vaxkakor, samla sin honung och sköta om sina ungar. Det finns tre olika slags individer i samhället; drottningen eller visen, den enda honan och alla de andras moder, drönarne eller hanarne och slutligen arbetsbina,som sakna utbildade könsorgan och äro förkrymta eller sterila honor. Larverna ha ett helt annat utseende än de fullväxta; bina genomgå sålunda fullständig förvandling. Visen lägger äggen ett och ett i dess särskilda cell, och efter några dagar kryper därur fram en hvit fotlös larv, som omsorgsfullt vårdas och matas af arbetarne. Födan tillagas på det noggrannaste och modereras allt efter småttingarnes ålder och efter den ställning de som fullväxta äro ämnade att intaga i det gemensamma samhället. Det är en välkänd sak, att arbetarne kunna genom tillhandahållande af rikligare föda och beredande af större utrymme i cellen göra en vise af en vanlig larv, som annars skulle blifvit en helt simpel arbetare. Då larven ätit sig fullvuxen, spinner han in sig i en liten silkeskokong och öfvergår nu till puppa, hvilken något liknar en svept mumie, där den ligger med alla det blifvande biets konturer aftecknade mot det hårda omhöljet. Så snart den fullväxta insekten är färdig, bryter han sig ut genom främre mynningen, och den tomma cellen göres genast i ordning för en ny ättling. Det nyckläckta biet är de första timmarne mjukt, slankigt och blekfärgadt, men snart torkar och hårdnar skalet, och den nya arbetaren är nu färdig att träda in i ledet bland de andra kamraterna. Till en början får det hålla  sig inne i kupan och mata larverna, göra rent och förrätta andra insysslor, men efter en fjorton dagar får det följa med ut att samla honung och frömjöl på ängar och fält.

I hvarje kupa får det ej vara mer än en vise, hvilken kännes igen på sin längre kropp och sina korta vingar. Inträffar det, att flera honor finnas och de händelsevis mötas, blir det strid på lif och död; en af dem måste bort. Men på sommaren, då en mängd nya arbetsbin kläckas för hvarje dag och det börjar bli trångt i kupan, tillåta arbetarna ej några slagsmål mellan rivalerna, utan vaktas de noga, då till sist en af dem, vanligen den äldsta på platsen, ledsnar vid hela tillställningen och i ett anfall af raseri störtar ut ur kupan tillsammans med tusentals följeslagare för att på annat håll söka nytt hem och nya betesplatser. Bina svärma, säger man. En stark kupa kan under en sommar lämna ända till fyra eller fem dottersvärmar. Det gäller nu att få svärmen in i en tom kupa, så att han ej flyttar till skogs och slår sig på friluftslif. Får man blott tag i visen och får henne väl inburad, följa de andra snällt med, och trifvas de i det erbjudna hemmet, dröjer det ej länge, förrän de gjort snyggt i sin nya boning och kunna nu börja bygga upp nya kakor och samla nytt förråd för vintern och till de snart blifvande larvernas föda.

Drönarne äro betydligt större och klumpigare än arbetsbina och skiljas för öfrigt från dessa och honorna genom sina längre 13-ledade antenner; hos de andra ha antennerna blott 12 leder. Det finns flera hundra hanar i kupan, men honan parar sig blott en gång i lifvet, hvilket sker i luften under en särskild utflykt med någon lycklig älskare, som dock ej öfverlefver den korta bröllopsglädjen utan dör omedelbart efter parningen. Drönarne sakna gadd, hvilket hänger tillsammans därmed att denna ej är något annat än de öfriga steklarnas omändrade äggläggningsrör, hvarför den också finnes hos visen och arbetarne, som ju egentligen äro honor. På hösten döda arbetarne alla de då onyttiga hanarna, eller drifvas dessa ur kupan, då de snart gå under, Arbetarnes antal är i hvarje kupa mycket växlande, men de uppgå till många tusental, och det enda som begränsar deras mängd är utrymmet i hemmet; är detta tillräckligt stort, tyckas de kunna bli hur många som helst.