Biodlarmöte i Alingsås 1941

Home / Medlemsinfo / Om Föreningen / Lite lokalhistoria / Biodlarmöte i Alingsås 1941

Tidningsreportage. Datum okänt 1941

Då det i Alingsås funnits någon lokalförening av Sveriges BiodlaresRiksförbund sammankallades en del av biodlarna i Alingsås stad med omnejd för att försöka få en lokalavdelning till stånd. Mötet hölls i folkskolans naturkunskapssal och SverigesBiodlares Riksförbunds v. Ordf. folkskollärare Henry Petrén höll ett mycket intressant föredrag om binas historia. Han gick så långt tillbaka som till heroglyfernas tid, av vilket man kan se att man redan vid denna tid förstod att tillgodose sig honungen. Givetvis var det inte fråga om någon biodling i dess verkliga mening , utan man nöjde sig säkerligen med att uppspåra vildbin och på något sätt avliva dessa för att tillvarataga honungen.

Ett steg längre fram kommer vi till den tid då svenskarna uppspårade vildbin som mestadels hade sina bon i ihåliga trädstammar. Dessa avsågades under och över boet, och så forslade men hem desamma. Därav har vi fått namnet bistock. Numera används halmkupor och ramkupor, varav givetvis ramkupan är den mest praktiska. I denna kan man följa binas utveckling och lättare motarbeta sjukdomar m.m. Den mest praktiska för nybörjaren är dock halmkupan, som är lättare att sköta och inte inbjuder till så många onödiga visiter i binas ”allra heligaste” nämligen yngelrummet.

Talaren nämnde också de i Sverige mest använda biraserna. Det bruna nordiska biet är en god honungssamlare, om än lite svårhanterligt på grund av sin sticklystnad.

Det italienska biet är, vad det gäller sinnelaget, raka motsatsen till det nordiska. Det är fromt och lätt att hantera och sitter still på kakan, då man för undersökningens skull tager upp denna ur kupan. Italienska biet är en god sommardragare, men lämpar sig inte så bra som det nordiska i ljungdragstrakter. Korsning mellan dessa båda raser blir både nordiska och italienska överlägsna i de två första generationerna men blir sedan mer sticklystna än någon annan ras. Italienska rasen är svärmtrög, vilket den erfarne biodlaren anser vara en fördel, då samhället härigenom och samlar mera honung.

Föredragshållaren berörde också det faktum att biodlare, som av en eller annan anledning slutar med sin biskötsel, låter sina kupor stå ute och öppna. Kanske har binas utdöende berott på sjukdom. Står så dessa kupor öppna, så söker sig svärmarnas spårbin och tager sedan med sig hela svärmen dit. Detta innebär att denna svärm blir smittad och sjuk. Andra bin som av en eller annan anledning, komma i beröring med dessa, blir också smittade, och sjukdomen sprider sig. På grund av den tomma kupan, och att svärmen flugit dit, har den rätte svärmägaren gått miste om densamma och härigenom gjort en kännbar förlust. Ännu en nackdel för tomma kupor med sig. Finns det vax i kupan , är vaxmalen inte sen att taga detta i besittning och därigenom får den en utökning som biodlare genom mycket arbete sökt förhindra. Som sagt ägaren till utestående öppna kupor gör sig skyldig osympatisk och straffbar maklighet genom att inte taga in desamma.

Efter föredraget skulle så lokalavdelningen bildas. Herr Gustav Lanefors valdes till mötets ordförande och blev sedemera vald till lokalföreningens ordförande. Lokalföreningen fick namnet ”Alingsåstraktens biodlareförening” och fick redan vid starten en tilslutning av 16 medlemmar. Styrelsen fick därpå följande sammansättning: Ordf. Gustav Lanefors, Alströmmergatan 5, Alingsås, v. Ordf och sekr. Ingemar Andersson, Gustav Adolfsgat 1, Alingsås och kassör Fridolf Andersson, Sveagatan 51, Alingsås. Nyanmälningar mottages tacksamt och upplysningar lämnas av sekreterare och kassör.

Senast uppdaterad: .