Juni

Nybörjarspalten – Juni

Av Curt Augustsson

Binas sätt att bilda nya samhällen är ju genom svärmningen. Hur det går till, beskrev jag i majartikeln. Men, bisvärmar kan ställa till med mycket elände för oss människor, särskilt när de söker bostad i skorstenar och liknande ställen i våra hus. Det finns många berättelser om vilka hemskheter bisvärmar ställt till med. Bland det värsta jag hört, var när en svärm gått ner genom en sotig skorstenspipa och kommit in i lägenheten. Ni kan säkert föreställa er hur det sett ut när tusentals sotiga bin förvirrat flugit omkring på tapeter, gardiner, vita tak osv.

Jag tycker att det borde vara en självklarhet för varje biodlare, att göra vad som är möjligt för att hindra bisvärmar att flyga iväg från bigården.

Man kan inte ge sig i strid med binas natur, där svärmningsinstinkten är en förutsättning för fortlevnad, men det finns ändå mycket biodlaren kan göra.

Att skapa en bra miljö för samhället är mycket viktigt när det gäller att undertrycka behovet av svärmning. Vad är då en bra miljö för ett bisamhälle? En bra miljö är det samma som ett samhälle i balans, där drottningen lägger ägg obehindrat, där det finns lagom många ambin som matar larverna, där det finns plats och möjlighet för byggbina att tillverka lagringsceller när det är nektardrag, och där det är lätt för bina att hålla rätt temperatur och luftfuktighet.

Sysslolöshet är en betydande faktor för utlösning av svärmningsbehovet. Om drottningens utrymme för äggläggning är mindre än hennes kapacitet, måste hon dra ner på aktiviteten. Då kommer samhället så småningom till ett läge då antalet ambin är för stort i förhållande till det antal larver som skall matas. De sysslolösa ambina ger samhället signaler om obalans. Likadant är det om inte byggbina får användning för de vaxfjäll som utsöndras under nektardraget.

De här faktorerna kan biodlaren lätt ordna med, genom att ge bina ordentligt med plats i god tid. Det är avgjort bättre med för många ramar i yngelrummet, än för få. På samma sätt är det med skattlådorna, väntar man med att sätta på en ny till dess att sista ramen är fylld, ja då kan svärmbehovet redan infunnit sig. Vissa samhällen kan komma i svärmstämning trots alla trivselbefrämjande åtgärder. Inte sällan beror det på att drottningens feromonproduktion avtagit på grund av ålder eller av annan orsak. Samhällen med unga drottningar svärmar sällan. Genom att byta ut drottningen efter två säsonger, minskar man risken för svärmning högst påtagligt.

För att veta om samhället är på väg att svärma, måste man öppna det och kontrollera i yngelrummet om det finns drottningceller eller ej. Under svärmningstiden gör man en kontroll i veckan.

Vad gör man då när man upptäcker att bina bestämt sig för att svärma?

Har man ett samhälle som har förberett sig att svärma så kan man göra på följande vis: Flytta samhället åt sidan och sätt en ny botten på den gamla platsen. Sätt ett tomt yngelrum på den nya botten. Leta reda på drottningen och häng den ramen hon går på i det nya yngelrummet. Inga viseceller får finnas på denna ram. Häng dit en ram med täckt yngel, foderkakor och tomkakor så att lådan blir full. Avläggaren som nu står vid sidanom skall ha viceceller, resten av yngelkakorna foder och vatten. Efter 2 dagar tar du bort yngelkakan som den gamla drottningen fick och hänger den i avläggaren. Nu har du två samhällen och svärmlusten är borta.

Många biodlare kvider för detta arbete, särskilt om det finns flera tunga skattlådor som skall lyftas av och på. Yrkesbiodlare med flera hundra samhällen kan som alla förstår inte klara en sådan arbetsbörda. En metod att ha kontroll över svärmarna, är att hindra drottningen att följa svärmen. När man byter drottning i ett samhälle, ser man till att dels märka henne med en färgprick på mellankroppens ryggsköld, dels att vingklippa henne. Vingklippning innebär att högst två tredjedelar av vänster eller höger vingpar klipps av. Det man vunnit med dessa två åtgärder är att det är lätt att hitta drottningen i yngelrummet och att man gjort henne oförmögen att flyga. Om samhället svärmar, faller drottningen till marken och svärmen återvänder till kupan. Är man hemma vid tillfället, kan man hitta drottningen på marken och göra en avläggare dvs ett nytt samhälle. Vill man inte utöka sin bigård, kan man förena avläggaren med ett samhälle som behöver förstärkning.

Ett annat mycket använt sätt för att hindra svärmar att flyga bort, är att lägga ett spärrgaller under yngelrummet. Drottningen kan naturligtvis inte följa med om bina går ut i svärm, vilket betyder att svärmbina återkommer efter en stund. Yrkesbiodlare använder ofta denna metod. Den förutsätter, för att vara lättanvänd, en specialbyggd botten där man utifrån kan reglera om bina skall gå genom spärrgallret eller ej för att komma ut.

Man kan inte spärra samhället och sedan glömma bort det. En nyfödd drottning dräper som regel den gamla, och därför måste man öppna så att den nya kan komma ut och para sig. Likaså måste man släppa ut drönarna som inte heller kommer igenom spärrgallret.

Svärmvillighet ligger delvis i arvet. Man kan alltså odla bin som sällan kommer i svärmstämning. Antingen köper man drottningar från drottningodlare med svärmtröga stammar, eller så odlar man själv från de egna bina som visar minst intresse för att bygga drottningceller. Om man tycker att ens egna material är allt för dåligt, så kan det vara en god idé att hämta från annat håll. En kakbit med nyckläckta larver är lätt att transportera, för att inte tala om larver från en Jenter ram. Ännu trevligare är att hämta kläckfärdiga drottningceller från föreningens bigård. Detta kan på lite sikt ge en förbättring hos många medlemmar, under förutsättning att föreningen kan hålla sig med bra avelsdrottningar. Att odla drottningar själv är en mycket intressant del av biodlingen. En förutsättning för att behålla en eller flera bra stammar inom ett område är att biodlarna där kommit överens om att hålla samma biras. Ungdrottningen flyger ganska långt från hemkupan för att para sig, och drönarnas gener har naturligtvis stor betydelse för egenskaperna hos de arbetsbin som sedermera blir resultatet av parningen. Drönaren är ju född ur ett obefruktat ägg och för sålunda sin mors och sina morföräldrars arvsmassa vidare.

Vad är det man måste veta för att syssla med drottningodling?

Med drottningodling menas att biodlaren förmår bina att dra upp en eller flera drottningar från material som valts ut för detta.

När man läser vissa böcker i ämnet, verkar det vara mycket svårt, men om det verkligen är på det viset skall vi snart se.

Lite material behöver man köpa av biredskapsfirmorna. Det finns två system för drottningodling i lite större skala, nämligen Jenter Drottningodlingsset och NC-Kassett. Bägge systemen har sina fördelar. Jag har dragit nytta av detta och använder en kombination av bägge systemen. Nu skall genast sägas att jag odlar inte i stor skala, men utrustningen är bra ändå. Om man använder NC cellproppshållare och skär av toppen på denna så att den blir så att säga ihålig, då kan man även använda Jenters cellkopp+cellkoppsbotten. Vitsen med detta är att jag enkelt kan ta tillvara larver från andra biodlare oavsett vilket system dom använder.

Man behöver också en odlingsram, den gör man själv av 10 x 10 mm ramlist. Måtten är dom samma som för ditt normala rammått. Avståndsstift behövs inte. Sätt in en eller två tvärlister på vilka cellproppshållarna sätts fast.

Skall man odla efter eget material så bör man lära sig att flytta en nästan nykläckt larv från sin vaxcell till odlingscellen. Detta kallas omlarvning. Ägget kläcks 77 timmar efter det är lagt. Då är larven ungefär lika stor som ett kommatecken i denna text. Normalt arbetar man med larver som är runt 1,5 dagar gamla. Verktyget man behöver för flyttningen kallas omlarvningsnål. Sådana finns att köpa, men man kan också göra en själv. Till höger på bilden kan du se min som är gjord av en cykeleker. Det är viktigt att spetsen är tunnslipad och lite böjd.

Själva arbetet tillgår så att man för in omlarvningsnålen under larven från ryggsidan, lyfter upp den och stryker av den på botten av cellkoppen som man satt i cellkoppshållaren. Larverna är känsliga för uttorkning så därför lägger man ett fuktat hushållspapper över. Den här omlarvingsoperationen gör man strax innan det är dags att sätta till odlingsramen till samhället som skall dra upp drottningarna.

Man skall ha klart för sig att bin drar bara upp drottningar under tre olika situationer.

Dessa är: svärmning, viselöshet och stilla byte.

För att lyckas med odlingen måste alltså bina vara eller försättas i någon av dessa stämningar.

Vilken man väljer beror lite på hur många drottningar man tänkt sig producera. Principen mesta och bästa möjliga utbyte för minsta möjliga arbete gäller.

För den lille biodlaren är det enklast att utnyttja binas förmåga till stilla byte. Detta gör man i ett viseriktigt samhälle där en del av bina fås att tro att drottningen sjunger på sista versen.

Tillvägagångssättet är följande:

Välj ut ett samhälle som har minst åtta välfyllda yngelramar och en halvfull skattlåda på spärrgaller. Samhället skall inte ha några påbörjade viseceller.

Plocka ur tre ramar med yngel i alla åldrar (inte för mycket ägg) och häng dom mitt i skattlådan. Yngelramarna skall ha minst en kvadratdecimeter pollen tillsammans. Om inte måste en pollenram flyttas upp också. Häng ner de överblivna ramarna från skattlådan i yngelrummet. Ta med lite honung.

Låt nu det hela stå i tre dagar. Öppna och dra isär två av yngelramarna. Vänta tre timmar. Under denna tid gör du omlarvningen.

Sätt ner odlingsramen i öppningen. Får den inte plats så ta bort en honungsram.

Efter ett par timmar kan man kolla om bina matat larverna. Ligger dom torrt fortfarande så är något galet och odlingen kan avbrytas. Trolig orsak är att samhället har påbörjade viseceller.

Kontrollera på dag fem efter odlingsstarten om cellerna är täckta.

Dag sju åtta och nio är cellerna mycket känsliga och får inte röras.

Dag elva är det dags att plocka ur cellerna och sätta dom i parningssamhällen.

Om drottningarna skall paras hemma så är det enklast att göra avläggare på det rammått man har i bigården.

Skruva fast en botten på en 5-ramars låda. Gör flyghålet knappt en centimeter brett. Häng ner två ramar med krypfärdigt yngel, en ram med honung, en utbyggd ram i vilken du sprutat vatten och en mellanvägg. Skaka ner bin från ytterligare några yngelramar, men se upp så att inte den gamla drottningen följer med. Det här gör man ett par dar före det är dags att flytta drottningcellerna.

När det är dags att ge samhället en cell, tar man upp en yngelram och gör en liten intryckning i den. Här trycker man försiktigt fast visecellen. Cellen skall sitta i överkant i mitten och mellan två yngelkakor.

Om perioden är dragfattig så finns risk för röveri i parningssamhällena. Jag brukar använda ett litet knep. Jag tar en nätbit med tre millimeters maskor, kröker nedre delen runt ett nio millimeters borr och fäster biten framför flyghålet med ett häftstift. Rövarbina går på doften från flyghålet men kan inte komma in. Bina i parningssamhället har inga problem att ta sig ut och in.

När drottningen är omkring en vecka gammal flyger hon ut för att orientera sig. Själva parningsflykten sker som regel någon vecka senare om vädret tillåter. Det behöver vara runt 20 grader varmt. Om man vill kontrollera parningssamhället så gör man det antingen tidigt på morgonen eller på kvällen.

En god avel resulterar förhoppningsvis i sådana bin man vill ha. Man kan inrikta aveln på olika egenskaper. Det kan vara egenskaper som svärmtröghet, samlariver, fromhet, sjukdomsresistens, övervintringsduglighet, färg etc. För den som är intresserad av drottningodling finns det en hel del litteratur i ämnet.

Drottningodling för vanligt folk av Ulf Gröhn, och Drottningodling i praktiken av Gunnar Krantz vill jag rekommendera. Böckerna finns att köpa hos SBR.

←Maj   Juli/Augusti →