Driftformer

Den metod man valt för att hantera sina bin, kallas normalt för driftformen. I driftformen inkluderas allt från bostaden till honungsförsäljningen. Grundtesen kan vara den samma som Broder Adams, nämligen största möjliga utbyte för minsta möjliga arbete.

Bostaden

Bin kan bo i nästan vilka håligheter som helst. Detta har utnyttjats av biodlaren ända sen han upptäckte att vildbin kunde transporteras hem till det egna huset genom att helt enkelt såga av en bit av trädet där bina bodde. Nästa steg var att tillverka någon form av bihus. Många material har kommit till användning. Man tog naturligtvis det som var enklast och billigast. I Sverige var man duktiga på att fläta i råghalm, medan man på andra ställen i världen använt korg, kork, lera etc.

På de flesta håll är detta historia nu, eftersom kyrkoheden LL Langstroth i Philadelphia, USA, år 1851 uppfann den rörliga ramen. Nu var det plötsligt möjligt att öppna kupan i taket, och ha fullständig kontroll på bina.  Att skörda honung blev naturligtvis mycket enklare än med de gamla bibostäderna. I den moderna biodlingen används en rad olika arrangemang för ramkupor.

Två kupsorter

Vi brukar skilja på trågkupor och uppstaplingskupor. Skillnaden är att i trågkupor arbetar man med ramar, och i uppstaplingskupor med lådor. Eftersom kupan är biodlarens verktyg, så gäller det att välja den modell som passar det egna arbetet bäst. Principen för trågkupan är ju att yngelrummet är fast och rymmer upp till 20 ramar. All utökning görs på längden. Utökningen kan göras i etapper, vilket ibland är en fördel. Trågkupans största nackdel är att den är stor och tung. Det fordras minst två man för att flytta den.

Uppstaplingskupor finns av två typer. Den ena har lådorna stående i ett ytterhus och den andra har isolerade lådor. Den stora fördelen är att arbeta med hela lådor.

Detta är arbetsbesparande. Vidare är det lätt att bära iväg med hela samhället till en ny uppställningsplats. Den finessen är mycket användbar om man t.ex. vill tömma ett samhälle på dragbin.

Bisamhällen kan stå ute i det fria eller i en sk bipaviljong. Paviljongen har den fördelen att man kan arbeta med bina oavsett vädret. Uppenbarligen måste en paviljong vara välisolerad för att hindra överhettning på  sommaren. En sexkantig paviljong kan rymma 17 samhällen på en relativt liten yta. Det är svårt att använda rök i en paviljong, så bina bör vara lätthanterliga. Starka samhällen kan drivas med värmetillskott för att tidigt nå stor bistyrka. Det kan betyda ansenlig skördeökning  på tidigt drag.

Samhällen som står i det fria bör ställas i grupper om fyra, så att de har var sitt väderstreck att flyga på. Detta underlättar arbetet i bigården. Vidare bör pallställningen för uppstaplingskupor vara så lång att en låda med lätthet kan ställas emellan de två andra. Höjden över marken skall helst inte vara mer än 20-25 cm. Anledningen är att skattlådorna som är tyngst, skall vara enklare att ta av utan att bryta ryggen.

När det gäller rammått i yngelrum och skattlådor, finns det många idéer. Fördelen med stora ramar i yngelrummet uppvägs oftast av enkelheten med ett enda rammått. Ofta diskuteras om ramarna skall sitta på längden eller på tvären i förhållande till flustret. Något givet svar finns nog inte, utan man får prova sig fram.

Bottenkonstruktionen är också en detalj där många provar sig fram. Kombinationsbottnar där man kan välja mellan spärrgaller eller rakt ut, kan göra arbetet enklare i  svärmperioden. Man kan dock inte minska samhällets svärmlust med ett spärrgaller. En botten med utdragbar skiva förenklar rengöringsarbetet på våren, eftersom det kan göras även en kall vinterdag utan att störa bina.

Täckbrädor kan vara av glas, trä eller plast. Bin använder som bekant kittvax för att täta springor. Glas och trä kittas som regel fast så att man måste bryta loss täckbrädorna med kupkniven. En bit byggplast under täckbrädorna gör det enkelt att öppna kupan, och arbete sparas på renskrapning.

Spärrgaller mellan yngelrum och skattlådor används oftast för att det står så i böckerna. Om man har Rapsdrag är det en klar fördel att veta att drottningen inte är i första skattlådan eftersom skörden inte kan vänta, men med normalt sommardrag klarar man sig lika bra utan spärrgaller. Yngeluppflyttning förekommer förhoppningsvis inte längre bland dagens biodlare, annat än när det gäller drottningodling i viseriktigt samhälle.

Bitömmarbottnar som skall läggas in under tunga skattlådor är också ett exempel på mödosamt arbete. Bättre är att tömma skattlådorna vid sidan om samhället med hjälp av en specialbotten med två “drönarbreda” öppningar. Då behöver man bara lyfta lådorna av samhället en gång.

Bisamhället

Honungsskördens storlek är bland annat en funktion av samhällets storlek.

Ett litet samhälle ger som regel ingen skörd alls. En första regel är då att hålla en bistam vars drottningar har förmåga att skapa stora samhällen.

Den andra regeln är att ge en sådan drottning möjlighet att skapa ett stort samhälle. En drottning med kapacitet för 2500-3000 ägg per dygn, måste ovillkorligen ha gott om plats för sin äggläggning. Om hon bromsas upp skapas snabbt obalans i åldersfördelningen bland bina. Ett överskott av ambin driver samhället mot svärmning. Ett samhälle som är inställt på svärmning drar inte in någon nektar att tala om.

Samhällen som halkar efter på våren skall slås ihop med ett annat. Slår man ihop två eller flera små, kan man låta bina bestämma vilken drottning dom vill ha. Slår man ihop ett litet med ett stort, är det skäl i att avlägsna det lillas drottning, såvida det inte är en övervintrad avläggare med en värdefull drottning. En sådan kan man förstärka med yngel från starka samhällen. I andra fall är förstärkning sällan meningsfull utan skapar bara merarbete utan utbyte.

Odla gärna drottningar från de bästa samhällena. Låt cellerna kläckas i så stora avläggare som du har råd med. Drottningar som kläcks i bur riskerar att skadas av bina. Även små defekter uppfattas som negativt av bina som sedan får drottningen.

Sammanställt av Curt Augustsson