Mars

Nybörjarspalten – Mars

Av Curt Augustsson

Hej alla nya och gamla biodlare!
Jag heter Curt Augustsson och har blivit ombedd att skriva denna traditionsbundna spalt. Det är inte utan en viss oro man tar sig an en sådan uppgift. För mitt inre öga, ser jag inte en massa nybörjare som kastar sig över Bi- tidningen för att lära sig en massa nyttigheter. Snarare ser jag gamla ärrade veteraner. Nåväl, jag hoppas att jag kan bidraga med lite trevlig läsning som kan passa för alla.

Har kallat mig för biodlare sen 1983. Jag bor i Långared, en by utanför Alingsås. Här har jag också min bigård som normalt omfattar 5-8 samhällen. Området kan betraktas som skogsbygd.

Min förening är Alingsåstraktens BF, med ett sjuttiotal medlemmar.

Det är inte säkert att nybörjarspalten blir som den brukar, dvs med mängder av goda råd. Jag har valt att skriva en spalt som inte enbart vänder sig till de som redan är biodlare, utan även till de som tycker om bin i största allmänhet. Det finns också (hoppas jag) en massa människor som överväger att bli biodlare. Om du som läsare tror att spalten kan intressera utomstående, så låna ut ditt ex. av Bitidningen.

Vi skall följa bisamhället under ett år, för att studera vad som sker där inne i mörkret. Dessutom skall vi se vad biodlaren gör under samma tid. Men allra först skall jag presentera huvudpersonen nämligen honungsbiet, Apis mellifera.

Honungsbiet har funnits på jorden i bortåt 50 miljoner år. Det kan jämföras med vår egen människoras, Homo sapiens sapiens som funnits i ca 50 tusen år.

Biet har alltid anpassat sig till sin omgivning och dess förutsättningar. Olika biraser har utvecklats i olika delar av världen och alla har egenskaper som gynnat dem där de utvecklats. Innan människan började flytta runt de olika biraserna, var de ganska enhetliga. Men raser inom en art ger som regel livsduglig avkomma, och idag är det mesta en salig blandning av olika raser. På senare tid har man insett att värdefulla genbanker gått eller håller på att gå förlorade.

Låt oss ändå studera tre biraser

Vi börjar med det Nordiska biet, Apis mellifera mellifera. Detta bi kom till Skandinaviska halvön för ca 10 tusen år sedan i samband med att inlandsisen drog sig tillbaka. Det är naturligtvis mycket välanpassat till vårt klimat, och klarar våra vanligtvis långa och kalla vintrar. Biet är nästan svart till färgen, och kännetecknas av stor sparsamhet. Även en mager flora kan alltså ge ett överskott av honung. Tyvärr finns det Nordiska biet nu på listan över utrotningshotade djur. Stora arbeten är igång för att rädda det som finns kvar.

Nästa biras är det Italienska biet, Apis mellifera ligustica. Detta bi, som för övrigt är det enda av raserna som är gult eller gulbrunt till färgen, var inhemskt på Italienska halvön långt före istiden. Alperna hindrade biet att självt tränga norrut. Rasen är anpassad till medelhavsländernas klimat med korta, milda och fuktiga vintrar, samt torra somrar med långvarigt nektarflöde. Rasen är mycket populär i Sverige. Trots att detta bi är känsligt för vårt klimat, kan det på ett fantastiskt sätt utnyttja stora ensidiga drag från t.ex. raps och klöver. I jämförelse med det Nordiska biet, är det Italienska mer slösaktigt med resurserna. Det omsätter genast indragen nektar i yngel. Vid långvarigt avbrott i draget, kan det därför lätt uppstå foderbrist.

De bin som fanns i Mellaneuropa före istiden, trängdes söderut av det bistra klimatet. En del hamnade i Sydfrankrike och en del på Balkanhalvön. Eftersom betingelserna var olika, utvecklades två skilda raser. Den ena var just det Nordiska biet, som från Frankrike snabbt flyttade norrut när isen försvann. Den andra rasen var Krainerbiet, Apis mellifera carnica. Krainerbiet hindrades av Alperna i väster och Karpaterna i norr, men i österled kunde det utbreda sig till trakterna norr om Svarta havet.

Klimatet där denna ras utvecklades, karaktäriseras av hård lång vinter, kort vår och het sommar. Det finns ingen annan biras som har en så snabb utveckling på våren. Det betyder att tidigt blommande grödor kan utnyttjas effektivt. Men en explosionsartad utveckling leder ofta till svärmning, vilket också är rasens nackdel. Genom selektiv avel och rätt skötsel kan man bemästra svärmningen.

Det finns ytterligare en rad biraser, men det skulle föra allt för långt att beskriva dem alla.

Genom att under kontrollerade former korsa biraser, kan man få fram bin med speciella egenskaper. England drabbades i början av 1900 talet av en svår epidemi av trakékvalster. Det inhemska engelska biet, en variant av det nordiska, slogs ut under en period av 12 år. Broder Adam, munk i klostret Buckfast i Devon, tog över klostrets biodling 1919. Han började exprimentera med korsningar mellan det inhemska engelska biet och importerade italienska bin. Detta blev början till buckfastbiet. Ett idogt och kvalificerat arbete har lett fram till det bi som idag odlas under namnet Buckfast. Buckfastbiet har blivit mycket omtyckt, men kräver naturligtvis en kontrollerad avel för att bibehålla sina egenskaper. Detta bi anses vara flitigt, sparsamt, svärmtrögt och motståndskraftigt mot nosema. Färgen varierar, men det påminner om Ligustica.

I ett bisamhälle kan man hitta tre olika individer.

De flesta vet säkert att det handlar om drottning, arbetsbi och drönare. Även om bisamhället innehåller olika individer, fungerar det faktiskt som en egen individ. Vare sig drottning, arbetsbi eller drönare kan leva ett eget liv utanför kupan. Alla är beroende av varandra.

Drottningen, ja det finns bara en drottning i ett bisamhälle, beskrivs ibland som binas överhuvud. Hon kallas även för vise. Drottningen sörjer för samhällets fortbestånd genom att lägga ägg vilka kläcks och utvecklas till nya bin. Hon har även förmåga att styra övriga aktiviteter i kupans mörker. Mycket av det som sker i naturen, styrs med hjälp av dofter. Ämnen som avger sådana styrdofter, kallas feromoner. Drottningen utsöndrar flera typer av feromoner, som var för sig eller tillsammans, styr samhället. Ett av luktämnena, kallat feromon 1, stimulerar t.ex. vaxproduktion och byggverksamhet. Det motverkar svärmningsinstinkten och det utlöser vårdinstinkten hos de bin som skall mata larver. Så länge drottningen förmår producera ca.5 mg feromon 1 per dag, har det verkan i bisamhället. Om drottningen går förlorad, sjunker feromonhalten i kupan och redan efter någon timma märks detta på bina genom kraftig oro. Den snabba reaktionen är livsviktig för bina. Dom har nämligen möjlighet att föda upp en ny drottning från ägg eller larver som är högst tre dagar gamla. Det är alltså inte någon skillnad på ägg som skall bli arbetsbi och ägg som skall bli en drottning. Det är fodret som larven får som avgör detta. Drottningen kan producera enorma mängder ägg. När samhället står på toppen av sin utveckling, kan hon lägga omkring 2000 per dag. Varje ägg väger ca.0,13 mg och är ungefär 1,5 mm långt. En drottning väger i genomsnitt 0,23 gram, dvs. hennes äggproduktion per dag är större än hennes egen vikt. Under en livstid, som kan uppgå till 4-5 år, kan hon lägga mer än en halv miljon ägg. I biodlingen utnyttjar man emellertid sällan drottningen mer än två år.

Omkring en vecka efter det att drottningen föds, flyger hon ut för att para sig med drönare. Själva parningen äger rum högt uppe i luften. Vanligtvis parar hon sig med 8-10 drönare. Hennes sädesbehållare kommer då att innehålla mer än 5 miljoner sädesceller. Drottningen kan själv påverka om det ägg hon lägger skall vara befruktat eller ej. Ur befruktade ägg föds arbetsbin, och ur obefruktade föds drönare.

Här lämnar vi drottningen och övergår till arbetsbina. Även dessa är honor, men har fått sina äggstockar tillbakabildade.

Om bina blivit av med sin drottning, och inte lyckats föda upp en ny, kan arbetsbin bli äggläggande. Sådana ägg kläcks i vanlig ordning, men utvecklas till drönare eftersom arbetsbin inte är befruktade. 0m inte biodlaren ingriper går samhället under. Från ägg till färdigt arbetsbi tar det 21 dagar. Allt efter ålder kommer arbetsbiet att ha olika uppgifter i samhället. Man kan grovt dela in verksamheten i tre perioder. Under den första perioden har biet endast inomhus arbete. Den första uppgiften är att putsa celler så att de är rena och fina. Drottningen lägger bara ägg i rena celler. Fram till 3:e levnadsdagen blir ungbina matade av äldre bin, men under den 3:e dagen börjar de äta av honung och pollen. I och med detta utvecklas speciella körtlar som producerar fodersaft, ett proteinrikt sekret som är nödvändigt för bilarven. När det unga biet är sex dagar gammalt, är fodersaftproduktionen så stor att det övergår till att mata larver. Biet kallas nu för ambi. Fodersaft produceras ungefär fram till 10:e dagen. Nu lämnar biet kupan för första gången. Dels för att orientera sig och känna igen sin egen kupa, dels för att tömma tarmen. Man kan se dessa bin som ett litet moln gungande upp och ner framför flustret. Biodlaren kallar detta för förspel.

Nu har biet kommit till den andra perioden av sin verksamhet, nämligen övergången till utetjänst. Under denna tid tar biet emot nektar och pollen från fältbina, för behandling och lagring. Vidare utvecklas vaxkörtlarna. Biet blir byggbi. Vid 18:e till 20:e dagen är giftkörteln fullt utvecklad, och biet kan tjänstgöra som vakt vid flustret. Från och med 21:a dagen inleds arbetsbiets tredje utvecklingsperiod. Nu startar fältarbetet, dvs att samla nektar, pollen, kittvax och vatten. Detta är en slitsam period i biets liv. Efter ett par veckors arbete dör det.

Ett arbetsbi blir alltså i normala fall inte äldre än 4-5 veckor. Undantaget är de bin som föds i augusti eller senare. De kommer att leva hela bivintern vilket betyder ca.8 månader. Detta beror på att bina under den yngelfattiga perioden kan bygga upp ett stort proteinöverskott i den sk. fettkroppen, och därigenom bli långlivade.

Den sista av individerna i kupan är drönaren. Han utvecklas, som tidigare sagts, ur ett obefruktat ägg. Hur märkligt det än låter, så har han alltså ingen far. Hans arvsanlag bestäms av mor, morfar, mormor osv. Detta är viktigt att känna till vid drottningodling, som jag skall ta upp i en senare artikel. Förr i tiden kallades drönaren för vattubi. Man trodde att han försåg samhället med vatten. Det gör han emellertid inte. Det är trots allt en mystisk individ, och än idag vet man inte med absolut säkerhet, om han har fler uppgifter än att para sig med drottningar.

En drönare kan bli uppemot 50 dagar gammal, och tillbringar det mesta av sitt liv inne i kupan. Han äter en hel del. Man räknar med att en drönare äter lika mycket på en dag som fem arbetsbin kan dra in. Normalt håller bina sig med mellan 200 och 1000 drönare, under den tid som parning kan vara aktuell. När hösten kommer, kastar bina helt sonika ut drönarna ur kupan. Biodlaren kallar detta för drönarslakten.

Men hur ser det ut i bikupan?

I början på mars sitter bina fortfarande stilla tätt, tätt tillsammans. Man säger att de sitter i vinterklot. Bina sitter på det foder som biodlaren gav dem i höstas, istället för den honung som skördades. När inte bina har något yngel att föda upp, går det inte åt så mycket mat. Men så snart dagarna blir längre och utetemperaturen stiger, vaknar livsandarna. När drottningen börjar lägga ägg, ökas temperaturen i kupan. Genom att lägga handen på kupans täckbrädor och känna på värmen, kan biodlaren avgöra om samhället är igång med yngelsättning. Nu ökar foderförbrukningen kraftigt, och det vill till att biodlaren inte var för sparsam i höstas. En varm vårdag när solen skiner, flyger bina ut för att rensa sig. Dom har ju samlat avföringen i tarmen under hela vintern. Om bina suttit på olämpligt foder, blivit av med sin drottning eller blivit kraftigt störda, kan det hända att dom tömmer tarmen inne i kupan. Det betyder oftast samhällets undergång. Biodlaren kallar detta för utsot.

Om man befarar att bina har dåligt med mat, så går det bra att ge dom ett tillskott efter rensningen. Många biodlare ger bina extrafoder antingen det behövs eller ej. Det är ingen bra taktik. Har bina gott om foder så blir resultatet att de fria celler som behövs för äggläggning fylls. Behövs tillskottsfoder , så skall det ges som 50% lösning av socker i vatten. Om man vet att bina har mat så det räcker, men hör ett kraftigt brusande, kan det vara ett tecken på att de behöver vatten. Ge dom en foderballong med ljummet vatten.

Skugga flustren med en skiva, så luras inte bina ut bara för att solen skiner. Passa på att göra rent bottnarna en dag när det är kallt och bina sitter still. Ställ samhället åt sidan och byt eller gör rent bottnen.

Viktigt är också att lägga bra med isolering på kuporna. Det är nu den behövs. Är isoleringen våt av kondens, så byt ut den.. I övrigt är det inte så mycket att göra i bigården i mars.